Articles
Nicolas Hansson, from Om Konst:
Kartongfolket
på besök i Malmö
Jag minns Argentinakrisen, det var väl för ungefär fem
år sedan. Någonstans har jag fortfarande kvar ett tidningsurklipp
som visar en bytesmarknad i Buenos Aires. Desperationen och nyfattigdomen
gjorde att man bytte bort det man hade mot något man hade behov
av för stunden. Ett kilo mjöl mot en radio, tvättmedel
mot potatis. Penningsystemet var satt ur spel och den urgamla byteshandelsprincipen
kom åter till användning. I kölvattnet av krisen skapades
en omedelbar fattigdom. En del av dessa fattiga kom att kallas för
Cartoneros, Kartongfolket. Människor som livnärde sig på
att samla kartong och papper till återvinningscentralerna. Än
idag utgör de en betydande del av befolkningen.
På
Galleri Ping Pong, ett av Sveriges minsta men mer intressanta gallerier,
visas just nu Kristina Müntzings videoverk Cartoneros. I filmens
grammatiska värld finns en generell regel att man ska låta
bilden tala för sig själv och inte säga för mycket
i tal eller text. Apelsin-tv är när man står i tv och
skalar en apelsin och samtidigt säger att nu skalar jag den här
apelsinen. Det är precis det som Kristina gör i sin film Cartoneros.
Först är det en aning irriterande men sedan upptäcker jag
hur bra det fungerar i sammanhanget. En accentuerad och upprymd berättarröst
med lätt amerikansk brytning transponerar en meditativ berättarkänsla.
Det visuella är ett välkalibrerat collage av en mängd olika
uttryck. Återkommande är konstnärens detaljerade tuschteckningar
av Buenos Aires gator som hon arbetade med under sin vistelse i Argentina.
Personer är utelämnade i teckningarna, det är tomt på
rörelse men det finns ett närvarande jag i motiven vilket skapar
en närgången kontaktyta. Det råder nästan en deckarstämning
i filmen. Konstnärsjaget tar oss med i ett effektivt tempo som skickar
känslor i olika riktningar. Hon gör oss uppmärksam på
en samtid i total kollaps och sönderfall. I jakten på blottläggandet
av kartongfolket framträder också en förtätad historia
i djupare mening som tränger upp betraktaren mot väggen. Var
börjar och slutar det som är jaget? Var går gränsen
ur ett neoexotiskt perspektiv mellan subjekt och objekt?
Utmärkande för Kristina Müntzings konstnärskap är
ofta en väl underbyggd sociopolitisk balansakt mellan det psykologiserande
och det symboliska. Det visuella äger alltid stor prioritet och bakom
ligger inte sällan angelägna frågeställningar kring
identitet, sexualitet och samhälle. Filmen är en visuell njutning
och en tankeställare i samma andetag.
Stockholm
2007-11-08 © Nicolas Hansson
------------------------
Pontus Kyander, from Sydsvenska Dagbladet:
En
helt vanlig dag i Buenos Aires
Först publicerad: 11 november 2007
I all sin opersonlighet känns Kristina Müntzings teckningar
från Buenos Aires personliga, skriver Pontus Kyander som har sett
hennes utställning på Galleri Ping-Pong i Malmö.
Cartoneros kallas de, kartong- och skrotsamlarna i Buenos Aires.
De fanns också förr, men efter krisen 2001 med chockdevalvering – och överhuvudtaget chockbehandling i ekonomin – blev några tusen plötsligt fler än 30_000. Massarbetslösheten och importstoppet på papper rensade Buenos Aires gator rena på sopor, åtminstone sådana som kunde återvinnas.
Den gåtfulla frånvaron av användbart skräp förbryllade konstnären Kristina Müntzing när hon under en längre vistelse i Buenos Aires försökte hitta papper och skrot att använda i sin konst. Det är i alla fall historien i den bild- och textanimerade film hon visar på Galleri Ping-Pong. I berättelsen gör hon fruktlösa försök att förstå vilka de är och vilka deras motiv är, denna armé av kartongjägare som smyger sig ut om natten för att hinna plocka åt sig allt som går att sälja och återvinna innan stadens egna sopbilar kör ut.
Filmen hoppar över den sociala problematiken och blir istället lite av en skruvad och bitvis humoristisk thriller om hennes jakt på dessa ansiktslösa nattarbetare.
Fast nära fyrtio minuter är långt för en berättelse som håller samma tempo och ton från början till slut, och jag föreslår helt rått en reduktion med tio–femton minuter för att få den att fungera – när det handlar om den här typen av visuellt berättande gäller samma ”kill your darlings” som för annan film, även om man väljer att kalla det bildkonst.
Men det är snyggt och välgjort, och har definitivt potential att bli något verkligt bra.
Teckningarna av öde gator och platser i anonyma delar av Buenos Aires
är jag mer oreserverat positiv till. De har ingått i filmens
bildsekvenser, men de står sig också på egen hand, inte
minst med den tajta hängningen på en enda gallerivägg.
Tecknade med tusch och linjal har de en ödslig precision som inte
alls exotiserar eller exploaterar en främmande stad, utan snarare
minutiöst kartlägger det mest vardagliga.
I all sin opersonlighet känns de just personliga, som ett vittnesbörd om viljan att verkligen se och att inventera världen med början i vad man har framför sig en dag som vilken annan, i Buenos Aires.
PONTUS KYANDER
konstkritiker
------------------------
Sinziana Ravini, from Paletten #265:
In many ways Kristina Müntzing works as a multicultural DJ who copies and combines cultural phenomena to create new intercultural hybrids. What Kristina Müntzing doesn’t just deconstruct cultural prejudices but also gender stereotypes by combining male and female, the exotic with the familiar, long gone noble times with pop cultural icons. A woman’s head in china dressed in a cap combined with a robust robot body made out of plastic. An Indian head combined with a Mozart body. You see Miss Piggy in a kimono, a British beefeater with a hamburger as a head. A gorilla in tyrolean dress, a Greek lifeguard with a rabbit’s head.
These unexpected meetings in form are like literate illustrations of cultural meetings taken to its extreme and in that sense pure parodies on the notion of diversity, pluralism, cultural classhes, cultural shocks, and in many ways every cultural-political slogan that a Multicultural Year could produce.
Kristina Müntzing´s figurines follow a Deleuzian principle of deconstruction and the contamination principle of Derrida, in other words, there´s no centre and no purity in her imagery. Everything is pure being, in a state of constant renegotiation. In this way she shows how cultural differences are hard to identify because where does one draw a line between one culture and another? And does an artist have to construct his or her work from the perspective of his or her cultural background? The multicultural is just another name for a segregated society. The notion/definition of culture has overtaken the concept of race. Müntzing´s hybrids can be seen as the antipode to the idea of the universal western übermensch, who is as white and untouchable as a marble sculpture.
Her figurines can be seen as a distortion of the souvenir concept, this colonial leftover hailing back to the trophy. The figurines can also be seen as innocent toys but the fact that they have been decapitated and put back together again, the joints visible as a reminder of the original shape, rob the figurines of their aura of cuteness.
Hybrids per definition are nostalgic combinations of shapes where the old form is combined with a new one. Where the new form can’t let go of the original shape as opposed to magical hybrids where a being can change one appearance for another, a prince becomes a frog and so on. You can read Müntzing´s hybrids as nostalgic when the figurines cling to their cultural origins. This thought takes you to colonial times where “the other”, for example the black man in the cotton field, could be possessed in the shape of a figurine or the foot of a lamp. But Müntzing´s figurines are more than that. They are persons with a proper life even though it’s fiction that open up the gates to totally unknown worlds. Müntzing continues in the satirical footsteps of Jonathan Swift.
- Sinziana Ravini